Flera nätter i rad nu har handlat om samma sak.
Det börjar med att mamma dör, jag blir helt knäckt. Men så är det inte mamma längre, utan då har Oskar dött istället.
Sedan får jag reda på att jag själv är döende.
Själva händelserna i drömmen är sen ett enda virrvarr av rädsla och ångest. Hur jag ska rädda hundar undan pistolhot, försöker få ordning på massa saker innan jag dör osv. Jag är konstant livrädd.
Jag vaknar upp flera gånger varje natt, kallsvettig med ångestkänslorna krypande. När jag äntligen somnar om i hopp om att drömma något annat så fortsätter det bara från ögonblicket det avbröts.

Jag vaknar helt utmattad, trött och rädd. Minns något om att jag äntligen fick mitt drömjobb, men tackade nej för att jag skulle dö. Kollar mobilen så jag inte fått några meddelanden. (Bara för att vara säker på att det bara var en dröm den här gången också).
Förbannad kliver jag upp. Jag hatar att sova.
Jag hatar mina mardrömmar.

På torsdag eller fredag kommer Ajse hit till Oslo i alla fall. Vilket är underbart eftersom jag saknat att ha en vän hos mig irl och inte bara via datorn. Dessutom fyllde hon Myndig&Fri igår, så vi ska festa ^_^
Nej, nu ska jag försöka göra något vettigt, skaka av mig känslorna från natten och dra på mig ett morgonleende som får solen att blekna i jämförelse.