Okej, så världen är full av problem, och allt går för det mesta åt helvete. Nu är det ju så att jag är så sjukt jävla trött på detta så det finns inte.
Det finns ingen möjlighet att saker ska gå lätt för mig, på någon nivå över huvudtaget, men okey, man vänjer sig.

Men så är det ju så att man borde försöka leva lite mer i verkligheten. Okej, jag ska ta itu med mina problem, men de råkar gå i cirklar och jag snubblar ständigt på mina egna fötter och fumlar in i återvändsgränder hur jag än försöker. Det finns inga lätta lösningar.
Jag skulle kunna ge upp förstås, det känns som ett bra tillfälle att göra just det. Men vem vore jag om jag gick emot mig själv? Nej, jag fortsätter misslyckas och gör det med stil.

Dessutom, vem säger att verkligheten är bra för oss egentligen? Fantasin kan ju knappast ha utvecklats utan något syfte över huvudtaget, detsamma gäller tv-spel, Min räddare i nöden.
Som det ser ut nu så blir det ingen jul för mig i år (tragik i kubik), men ja... vad ska man säga?
Saker har en tendens att inte gå som jag vill, helt enkelt.

Jag har stängt av mitt liv och min existens tills vidare. Jag finns nu inte mer än som ett namn på papper eller som små ettor och nollor i ett virtuellt universum.

Jag kan jämföra mig själv med en urinoar och Mona-Lisa. Allt jag är och allt jag har är protoner och kvarker, just som människor med sina meningr och tankar som rusar fram i livet utan någon vidare tanke på "Varför".

För vad De Andra än säger, så är varenda jävel likadan, allt som behövs är ett tillräckligt starkt mikroskop.

Jag är bajs. Jag är Michelangelos David. Jag är en risig tv man slår på för att få klar bild i tio minuter. Jag är Ps3ans blueray. Jag är Du.
Skrämmande, eller hur?
För alla är vi likadana, i grunden av samma material och ämne, men hopsatta i olika ordningar. Ingen människa är mer värd än någon annan, det finns bara folk som inte förtjänar sin egen skapelse.
Jag pratar inte om kön, hudfärg eller klasstillhörighet. Om ni trodde det så känner ni mig inte alls. Jag pratar om "brottslingar", men inte tjuvar eller skattesvindlare. Jag sätter min fulla fokus på de människor som anser att deras liv är värt såpass mycket att det ger dem rätten att ta någon annans, eller förstöra någons sinne till den grad att man inte längre kan leva ett normalt liv - Det liv som alla i grunden har rätt till.
Jag kan bara sitta här och hoppas att ni förstår, för min ork räcker sig inte längre än just hit.

Jag kan inte åstadkomma under med mina texter, men jag kan hoppas att jag får er att tänka, om så bara för ett ögonblick. Jag förväntar mig inte att ni ska kommentera eller ens välja att diskutera, men jag ger er chansen.
Ämnet är öppnat, det finns här ute och du kan inte längre glömma helt, bara fortsätta blunda.

Kan inte folk sluta ringa på hemtelefonen när jag är ensam hemma hos min pojkvän?! Jag HATAR att svara, får fan panik varenda gång den där signalen går igång. Usch.
Sen gillar jag inte när min telefon ringer heller och det är ett nummer jag inte känner igen, vilket är i stort sett alla nummer utom Oskars. Ja, känns ju lagom lyckat.
B L Ä !

Jobbar klockan fyra, har imorgon bott här en vecka. Jag har ingen aning om vad som händer. Kanske bäst att åka hem? Jag vet inte. Jag fattar fan ingenting.


Hur jävla mycket begärt är det att för en gångs skull få lyckas med någonting och kunna jämföra mig själv med vanliga jävla människor i det här skitsamhället?!?
Man får fan rabies av mindre.

Nu jävlar ska jag passa på att skriva när jag mår lite bättre, känns som allt annat hamnat i en ordentlig svacka.
Inte för att något har förändrats direkt, men jag känner mig ändå rätt funktionerande för tillfället.
Har pratat med Bea idag, bara sådär helt plötsligt och utan anledning. Roligt värre, då det var längesedan jag lyckats hålla en sådan långarig konversation med någon.
Tror dock att jag börjar bli sjuk. Har hostat hela morgonen. Dessutom har jag en mensvärk som heter duga. "Välkommen till verkligheten" Fucking hell...

Nej, nu ska jag fanemig få tummen ur arslet och fortsätta skriva på min bok.

Jag försöker hålla en positiv inställning till allt kaos:
"Det kan inte gå mer än åt helvete och lär med all säkerhet göra just det, men då gör jag det fan med stil!"

Det är måndag kväll och jag har varit lycklig idag, en liten liten stund. Det var morgonen som gladde mig. Jag satt ensam i ett kök som inte var mitt med min dator, två hundar och doften av nejlikor i apelsiner. Det var fortfarande ljust ute och jag hade inte bråttom någonstans, inget som måste göras eller några ovälkomna tankar. Jag trivdes underbart bra helt enkelt.
Det är nu på kvällen som allting vände. En konversation som ledde till annat som slutade med mig instängd i mina egna tankar. Att jag inte kommer hitta någon bostad, att jag måste sluta på mitt jobb, att jag måste åka tillbaka hem...
Vad som kommer hända då har jag ingen aning om. Kommer jag ge upp eller fortsätta kämpa? Fan vad fel allt låter.

Om jag måste tillbaka, så finns det ändå en sak till min fördel - Jag har förändrats. Jag har inte längre ångest för vilka vänner jag förlorat och inte, och varför skulle jag? Här började jag från noll, det kan jag göra igen. Er jag förut kämpade för så hårt är inte ens värda det, det vet jag nu. Och jävlar vad bra det känns. Ni kan inte komma åt mig, för ni är ingenting för mig längre. Jag skiter i er, helt enkelt.
Det är lätt avgjort vilka jag kommer träffa om jag måste tillbaka, och kanske är det lite väl ärligt att skriva dem här, men helt ärligt så skiter jag i det också. Finns du inte på listan, så finns det nog en anledning för det.
Familjen.
En självklarhet, ni visade mig en sida jag trodde att ni inte hade kvar.
Alexandra
Vi tappade bort varandra, men hitta tillbaka igen. Förhoppningsvis så håller det. I vilket fall så är det värt ett försök.
Tomas
Vem har jag annars att filosofera med? Även om jag fortfarande är försiktig med vad jag säger till dig.
Emily
Du är okej, helt enkelt. För det mesta i alla fall.
Matte
Haha ja, dig har jag i och för sig inte umgåtts med innan, men man måste ju börja någonstans, eller hur?
Alexandra2
Vi har inte heller umgåtts förut, men det vore rätt soft att börja med det också.
Micke
Behöver inte ens en förklaring, du är underbar, helt enkelt.
Rikard
Alltid. Micke och Molle, det finns inget som kan ändra på det.
Sebbe
Du må vara bitter, men du är en av mina bästa vänner.
Bea
Bara för din humor, våra minnen och dina framtida frivilliga resor till Nynäshamn. :)

Listan blev rätt kort, men whatever. Har jag glömt folk så kan det läggas till, men just nu står det stilla. De jag skiter i att lägga till är helt enkelt inte värda att kontakta längre. Vill de något så får de kämpa själva.

Det jag oroar mig över mest är Oskar.
Jag vet inte vad som kommer hända om jag måste tillbaka till Sverige, men självdestruktiv som jag är så tänker jag självklart på det värsta. Jag har alltid varit en stark motarbetare till långdistans, övertygad om att sådant aldrig håller i längden. Han säger dessutom själv att han inte sysslar med långdistans.
Jag fantiserar ihop historier om hur det skulle bli om det faktiskt höll. att han kom på besök, jag visade honom runt och presentera honom för de vännerna jag har. Sen tänker jag att det inte kommer hålla, och att det kanske är lika bra. Då kommer jag sakna, men inte behöva vänta, önska och hoppas. Eller oroa mig.
Nu tänker jag till och med att om man gjorde slut så skulle han också få ett avslut, få gå vidare, slippa tänka på eller undra om, för då skulle det vara slut och inget kan väl bättre avssluta något som en landsgräns?
Men jag vill inte vill inte vill inte förlora honom. Jag gillar honom för mycket, jag kan lika gärna erkänna det nu.

Han är enda anledningen till att jag inte har gett upp redan nu. Han är enda anledningen att pressen och ångesten inte gett mig nya sår på mina armar, helt enkelt för att jag inte vill att han ska se sådant. Kalla mig emo, men vissa mönster gå aldrig ur en.
Jag är kär helt enkelt, på gott och på ont, och jag vill inte för något i världen se honom ledsen. Han ger mig så mycket mer än jag någonsin kommer kunna ge honom, men jag försöker. Frågan är bara hur i helvete det fungerar i längden...