Jag har älskat många gånger.
Jag har älskat mina vänner, trots att jag har blivit sviken.
Jag har älskat hela släkten Knasflod, även om jag hatat dem ibland.
Jag har älskat på riktigt.

Att förälska sig är inte att älska, att falla är inte heller att älska, men det är en bra början.
Första gången någon sa att de älskade mig, så vet jag att det inte var sant. Han bara sa det som att det är så man ska göra när man blir tillsammans, och självklart blev jag livrädd. Men efter ett tag, då älskade jag faktiskt honom, den första riktiga kärleken, haha. Då lärde jag mig att för evigt inte är så länge ändå.

Den andra människan jag älskat sa det inte först. Det var jag som i en pikant situation råkade säga det bara sådär. Jag menade det, absolut, men jag var livrädd att han inte kände detsamma. Då lärde jag mig hur riskfyllt det är att släppa någon in på livet, hur en enda människa kan rasera ens kompletta verklighet och hur farligt det är att älska på riktigt.

Att vara kär är inte farligt, på lagom avstånd för att slippa komplikationer. Men trots alla mina medel och motgifter och egentligen ganska så sadistiska envishet, så står jag ändå här igen.
Min hjärna säger att jag ska dra mig ur, mitt hjärta säger försök, men gå inte för nära.
Det är min nyfikenhet som vinner, jag vill veta vad som händer.
Två månader idag.

Jag är en drömmare. Någon som diktar ihop sin verklighet och på så sätt inte är helt ensam vad som än händer. Men jag tappar bort mina ord ibland, och dröm är inte verklighet. Jag vill kunna som alla andra, ni får det att verka så lätt. Jag är delad i två, fyra och sju med motstridiga tankar som ständigt förföljer mig.
Jag vet att om jag släpper ut det nu, då finns det ingen återvändo, då kommer jag att mena det, med hela mitt hjärta.

| Hellspawned | säger:
du får ursäkta hur trubbigt det här låter, men skulle man bryta ett förhållande pga avstånd om verklig och ren kärlek fanns, obefläckad av yttre faktorer eller tidigare erfarenheter?
Katt/Lalemea säger:
jag vet inte.. allt beror nog på hur människorna i sig fungerar. Att man är obefläckad betyder inte att man plötsligt ser kärleken som något lättare på avstånd. Vissa är svartsjuka från början, andra hatar bara långdistans. Älskar man så gör man det på riktigt, och då vill man vara med personen i fråga. det är nästan ren machoshism att ha långdistans, om jag får säga det själv.. Och jag har inte någon tidigare erfarenhet av det.
| Hellspawned | säger:
Jo, det är det, Men, som jag ser det så hittar kärlek alltid en väg, om den är riktig och ren
Katt/Lalemea säger:
Om det är riktig och ren kärlek så möts den till slut på samma plats, och blir alltså inte längre långdistans. Ingen riktig kärlek vill vara långt ifrån varandra.
| Hellspawned | säger:
Min tanke i frågan bär min definition av kärlek: Att bry sig mer om den andra än om sig själv. Jag menar, det finns (dessvärre, kan jag tillägga) tvång i världen som ständigt lägger käppar i hjulen för de som älskar varann... men att hitta ett sätt att komma runt det, att klara sig igenom det, genom uppoffran, det är kärlek, enligt mig.

Idag fick vi en order på 100 big mac, 100 QP, 100 cheeseburgare och 100 mcChicken. Allt detta skulle tre personer klara av på två timmar medan vi samtidigt skulle göra burgarna som folk beställde i kassan. Självklart var jag en av dem tre.
På direkten blev jag idiotförklarad och får höra att "Du får stå vid grillen, vi måsteh ha någon som kan räkna vid packningen." Så jag stod vid grillen, men eftersom de satt en komplett idiot som räknare så fick jag göra det också ändå.
"Cecilie, vad är 34+12?" PUCKO!

Jag brände mig rätt rejält på handleden också när jag skulle dra bort överblivet flott från stekbordet, det skvätte över min hand och ser det ut som att jag försökt ta livet av mig genom att gnugga en smörkniv mot handleden i tre timmar. Ja, om man bortser från blåsorna alltså.



När jag äntligen kommer hem är jag helt slut och kan knappt stå på benen, men då är ingen hemma och jag hade förstås inga nycklar. Så jag sätter mig helt enkelt utanför dörren.
Så småningom kom Mike hem och jag satte mig framför datorn. Tjurig och trött känner jag mig inte alls pigg på att vara trevlig mot någon mer, men självklart logga Oskar in. och självklart är jag kort och tjurig mot honom också..

Imorgon ska allt packas, jag ska säga fuck off and die till både Kulten och Mike innan jag kliver ut från det här skitstället för sista gången. Pfffts.
Jag har inget mer med dem att göra, tacka fan för det.

Okej, igår var jag på jobbet från 12:00 till 19:00, och när jag kom hem på kvällen blev jag attackerad av folk på msn som frågade hur det hade gått. Hälften av er svarade jag inte, det ber jag om ursäkt för, medan jag ljög för den andra hälften - Jag ber om ursäkt för det också.

För att vara helt ärlig så grät jag non-stop från att jag slutat tills jag somnade av ren utmattning (Don´t we just love the smileys on msn that tells you otherwise?) Min första jobbdag var hemsk. Jag kände mig dum och ivägen, jag brände mig hela tiden och precis allt gick åt helvete. Jag ville inte tillbaka, men jag var ju tvungen.

Det var med magont som jag tvingade upp mig själv till 11:00-16:00 passet. Innan jag lämnade lägenheten så loggade jag in på msn och min syster skriver plötsligt.. Självklart ville hon veta hur första dagen gått. Jag väljer den vanliga halv-lögnen "Det var okej, lite mycket att lära sig dock." Men som att hon läst mina tankar svarar hon med
"Oroa dig inte, jag grät i tre veckor och verkligen hatade det när jag jobbade där, sen blev jag mästare över pommes fritten. Du klarar dig, tänk på pengarna så ordnar sig allt, jag vet att du kan."
De enkla orden räddade min dag. Betydligt gladare vandrar jag iväg mot jobbet. När jag kliver ut genom porten möts jag av tjocka fallande snöflingor och jag insåg att klrade jag igår, då klarar jag allt.
Och visst fan hade jag rätt! Allting flöt på mycket bättre, jag hade mer koll och fick inte panik när jag fck fem olika beställningar på samma gång att göra, trots att jag inte visste hur man gjorde dem. Jag fick inga större brännskador heller.
MIlkshake-maskinen exploderade ocså, dagens skratt för Cissi. Det var glass över helva väggarna, sista kassorna och över helva golvet, hahaha.

Imorgon jobbar jag elva till fyra igen, och på fredag är jag officiellt hemlös.
Världen fortsätter snurra och jag hänger på bäst jag kan.

Som förutspått så sitter jag nu här nervös och skräckslagen och knåpar ihop ett sista-minuten inlägg innan det är dags för mig att gå till min första exekution. hrm... Arbetsdag, menar jag förstås.
Så nu sitter jag här, utan piercingar, med hudfärgade ploppar i töjningarna i öronen och nästan inget smink alls. Jag ser fan ut som ett spöke. Med glasögon på ser jag ut som en bibliotekarie istället.
Är i övrigt jätteglad att Tossan fick jobbet hemma i Sverige och jag kommer vara minst lika nervös på hennes första dag som jag nu är på min. Mådde jag verkligen så här dåligt när jag började på Goodgame också? Det borde jag fan ha gjort. Jag är helt enkelt grym på att förtränga saker, haha.

Nåja, önska mig lycka till, och hör ni inget från mig efter detta så har jag väl blivit överkörd på vägen, fått en hjärtattack eller liknande.

Vi syns på Stan.

Måndag morgon och jag har varit vaken hela natten, förhoppningsvis för sista gången.
Idag är det lite packande som gäller, sen ska jag träffa Oskar vid fyra när han slutat skolan så ska vi gå och köpa ett par byxor till mig.

Myste hela helgen hos honom, men kunde knappt sova där heller. Förhoppningsvis ändras allt när jag börjar jobba imorgon. På tal om jobbet så köpte Oskar nya pluggar till mina öron för att jag inte skulle behöva ta ut mina töjningar. De är hudfärgade och syns alltså mindre, men eftersom de inte fanns i 12mm så fick jag göra hålen ännu större (14mm), bara för att täcka för dem. Ana ironin liksom.

Jagar fortfarande bostad som en tok, men som min syster sa idag på msn, efter att ha berättat att hon varit på akuten med Sigge som var så sjuk att han inte kunnat andas och att diskmaskinen pajjat imorse: "Det ligger i Knasflodarnas natur att ha konstant otur och ändå fortsätta förvånas över att allt går åt helvete." Jag är undantaget - jag blir inte förvånad längre.

När man är vaken på nätterna så tänker man. Vanligtvis för mycket, men inatt var rätt okej. Kom på mig själv med att i all kaos ändå må rätt så jävla bra. För att inte tala om hur jag förändrats på bara tre månader. Inte på ett sätt som är alltför tydligt för andra mer än mig själv, men ändå. När jag flyttade hit och utvecklade en social fobi modell värre, såkändes plötsligt allt som varit så svårt i Sverige som skitsaker. Allt jag till varje pris försökte undvika skulle jag klara Nu utan att blinka. Och genom att slåss mot mina demoner, samt finna ett underbart stöd i pojkvännen (känns fortfarande helt stört att använda det ordet) så har jag blivit starkare som person. Så just nu känner jag mig rätt så jävla nöjd. Men imorgon är min första arbetsdag, då lär jag vara mitt vanliga nervösa nerv-vrak igen, haha.

Jag hatar vanor. Verkligen Hatar dem. Hur uppenbart allting känns och hur vardagen plötsligt blir så jävla självklar. Helt ärligt så skrämmer det skiten ur mig.
Hela skoltiden fick jag höra att om du inte gör såhär som vi säger och om du inte gör det rätt - Då kommer du att misslyckas i livet. Det tog mig inte många år innan jag insåg att vi tydligen har väldigt delade åsikter om vad som är ett lyckat liv.
Jag spenderade min grundskoletid genom ständiga dagdrömmar och väntan på gymnasiet, "Då allt skulle bli så mycket bättre." Tjae, det var ju helt fel förstås. Så jag fortsatte drömma mig genom gymnasiet och längtade till...
Ja, vad fan fanns det efter gymnasiet? För mig hade tiden stått stilla, halva mitt liv hade gått ut på att följa scheman, följa regler och, enligt Dem, förbereda mig för vuxenlivet.
Jag finner det komiskt hur alla vuxna påstår att de längtar tillbaka till sin ungdom, när allt man gjorde var att gå i en labyrint som De placerat en i.


Jag spenderade min sommar med spela tv-spel nätter och dagar igenom, men jag visste att det inte var hållbart. Jag måste leva, jag får inte glömma mina egna löften. Så den första september packade jag mina väskor och drog till Oslo.
Särskilt genomtänkt var det inte, kan jag erkänna, men varje dag blev en överraskning och det är det fortfarande.
Trots att jag om tio dagar kommer tvingas tillbaka till Sverige om jag inte hittar någon ny bostad, trots att jag inte har några pengar eller någon som helst säkerhet, Så Skrattar jag.
Jag skrattar mot världen och ler mot främlingar på stan. För jag lever, äntligen. Och jag älskar det.
För några dagar sedan träffade jag en polare från gymnasiet. Trots att det bara gått ett halvår sedan studenten så hade hon i mina ögon förvandlats till en helt annan person. Hon har låtit sin naturliga hårfärg växa ut, hon går i "vuxenkläder" och hela hennes utrålning skriker av mognad. Det var längesedan jag känt mig så liten som jag gjorde nu. Hon bara skrattade när jag påpekade detta och svarade med att jag också har blivit vuxen.
Var fasen då? Kunde jag inte låta bli att tänka. Jag är visst lite efter, för jag fattar ingenting. Jag vill inte bli den vuxna stereotypen, det är ju det jag alltid försökt att undvika.

Men jag vet att många vanor sitter kvar i mig trots mina eviga försök, och även om jag inte kan bryta mig ur helt och hållet så kan jag pilla på några lösa stenar här och där. Med den här bloggen, till exempel.
I snart fem år har jag skrivit på Helgon, ibland även på Lunar, 360, QX och Playahead. Det är nu jag säger stopp och Hejdå och Vi syns på stan, för här börjar något nytt. Och jag ger faktiskt blanka fan i om ni läser det eller ej, men ni är hjärtligt välkomna om ni känner för det.
Den Fria Viljan, ni vet.