Har jobbat idag (som alltid), men idag bjöd på en dejá vu modell värre. Som ett slag i ansiktet insåg jag att jag visste allt om kunden framför mig. Vad han skulle beställa, vad det skulle kosta, vad han skulle ge mig och vad jag skulle få tillbaka. Men i min dröm hände det så mycket mer...
Jag hade drömt just det här när jag var sjutton, andra året i gymnasiet.
Idag mötte jag mannen som jag egentligen skulle vara tillsammans med nu.
Han kan också vara Alexandras stora kärlek. Minnet om drömmen är lite suddigt just där, men jag fick en stark impuls av att krama honom, säga att jag saknat honom. Gå därifrån, med honom.

Självklart blev det inte så, hur naturligt det än kändes. Jag fick tillbaka fattningen och gjorde i ordning hans beställning, gav den till honom och såg på när han vandrade ut genom dörren och ut ur mitt liv.
Två minuter existerade han, i två minuter var han min bästa vän och en komplett främling.
Tror du på ödet?
Kanske skulle det ha varit vi, men att jag i något vägskäl valt en annan väg.
Jag minns inte hans ansikte, men känslan kommer jag bära med mig, Länge.