Sitter i skolan och käkar frukost. Kom för en gångs skull hyfsat tidigt (Jag behövde inte ens slå mig in i bussen. Woo!) och det är hittills bara fyra andra här.  Jag väntar bara på att Tine ska dyka upp så jag har någon vettig att snacka med.

Trots att vi fortfarande är så få så är stressen påtagligt tjock i luften, jag blir illamående. Alla rusar runt som tokiga och babblar om att de inte kommer bli färdiga i tid. Självklart måste alla gå efter högsta betyg, medan jag rättar mig efter mediumbetyg eftersom jag fortfarande vill ha ett liv (läs:  Kunna sitta hemma och spela).
Jag är fortfarande säker på att min lärare är en utomjording av den dåliga sorten. Antingen det eller så har hon fått för sig att dygnet innehåller fler timmar än det gör.

Jag gillar inte att vara här, inte just nu. Jag hade fått mycket mer gjort hemma och jag saknar mina råttor.
Blah, verkligheten är ingenting för mig.