Idag på jobbet insåg jag hur jag bäst kan beskriva mitt liv. 
Ni vet när man spelar ett tv-spel, ett klassiskt RPG, och man har just klarat ett riktigt krångligt uppdrag. Då inser du att du måste levla upp innan du ens har en chans att klara nästa del i spelet. Så du springer runt på samma plats och gör samma saker om och om igen bara för att komma vidare.
Det är där jag är nu.
Jag sitter fast på samma plats, gör samma saker varje dag av ren vana och ja, det är precis så jävla tråkigt som i spelen.
Varje dag lovar jag mig själv att skicka ut nya CV:n, men icke. Jag får ångest av tanken. Är så jävla trött på att misslyckas, liksom. Samtidigt blir mitt arbete värre och värre för varje dag som går och jag vet att jag snart inte orkar mer.

Idag hade jag ett plåstermarathon med mig själv också. Till slut såg hela min högerarm randig ut av alla påster, för av någon anledning var det bara högerarmen jag skadade. Vi börjar lagom skillat med ett papercut, går sen vidare till ett superbrännmärke på 5cm nedanför armbågen och sedan ännu ett brännmärke på handflatan.
Men idag kunde varit värre.
Vafan, jag försöker ju i alla fall, hur långt har ni kommit?  Pussys.