Idag var sista arbetsdagen för en och en halv vecka framöver och jag ska på tisdag bege mig mot Stockholm och hem.
Jag ska ta en paus från min verklighet, falla tillbaka på det välkända och flyta iväg på vågorna av välkända röster och platser.
Där är jag nästan helt trygg från mig själv.

Jag känner att jag tagit fel väg, men jag ångrar inget. Helt enkelt för att jag inte stått stilla.
Dock jag har en konstant känsla av att jag saknar något, någon. Det fattas en pusselbit, jag kan inte förklara det på något annat sätt.

Jag borde sluta drömma och bli normal.
Jag borde sluta önska och nöja mig med det jag har.

Men då skulle jag förlora mig själv.