Jag har inte nåt nirvana, men jag har slutat gråta.
Jag är inte i himlen, men jag sover inte bort mitt liv.
Jag är utvilad, jag är lycklig och Jag Älskar mer än vad jag någonsin gjort förut.

Spenderade en vecka hos mamma i deras nya hus i skogen. Ingen tv, ingen internet och en massa ogräs att dra upp ur marken. Jag skämtar inte, det är rena terapiarbetet. En hel vecka att ta itu med mig själv och mina tankar.
Visst, jag var på fest en kväll, och jag var även på Gröna lund en dag med min brorson, så helt isolerad var jag inte.

Efter sex dagar ringer jag Oskar, säger att  han kan komma dit nu så lovar jag att följa med honom till Finland sedan.
Nästa dag springer vi om varandra på T-centralen flera gånger innan vi hittar varandra igen. Han säger att jag lyser, jag säger att jag behövt det här. Jag ser honom i ögonen och säger att jag älskar honom. Han kysser mig, jag ser att han är lättad, hoppas att allt kommer ordna sig nu.

Vi möter upp mamma och Torvald, käkar middag och går på bio.  Dagen efter ringde klockan 04:15 och det var dags att åka till Finlandsbåten.
Jag gick förbi Tax-Free shoppen, jag vill inte ha någon alkohol, jag behöver det inte heller. Istället köpte vi massa godis och parkerade oss i några mjuka soffor lite avsides. Oskar somnar med huvudet i mitt knä och jag stryker hans kind. Jag har saknat oss, älskling...

Nu sitter jag i Finland, Hanko/Hangö och ler för mig själv. Oskar frågar om jag mår bra och jag ser honom i ögonen. Ja älskling, nu mår jag bra.
Igår var det släktfest, med mycket vin, champagne och en och annan öl. Ikväll är det seglarfest och jag ser faktiskt fram emot att träffa folk.  Och även om jag fortfarande blir rädd ibland så finns Oskar där för mig, alltid.
"I love you, honey"
"I love you most"