KärlekKellekLove&Life

Jag har älskat många gånger.
Jag har älskat mina vänner, trots att jag har blivit sviken.
Jag har älskat hela släkten Knasflod, även om jag hatat dem ibland.
Jag har älskat på riktigt.

Att förälska sig är inte att älska, att falla är inte heller att älska, men det är en bra början.
Första gången någon sa att de älskade mig, så vet jag att det inte var sant. Han bara sa det som att det är så man ska göra när man blir tillsammans, och självklart blev jag livrädd. Men efter ett tag, då älskade jag faktiskt honom, den första riktiga kärleken, haha. Då lärde jag mig att för evigt inte är så länge ändå.

Den andra människan jag älskat sa det inte först. Det var jag som i en pikant situation råkade säga det bara sådär. Jag menade det, absolut, men jag var livrädd att han inte kände detsamma. Då lärde jag mig hur riskfyllt det är att släppa någon in på livet, hur en enda människa kan rasera ens kompletta verklighet och hur farligt det är att älska på riktigt.

Att vara kär är inte farligt, på lagom avstånd för att slippa komplikationer. Men trots alla mina medel och motgifter och egentligen ganska så sadistiska envishet, så står jag ändå här igen.
Min hjärna säger att jag ska dra mig ur, mitt hjärta säger försök, men gå inte för nära.
Det är min nyfikenhet som vinner, jag vill veta vad som händer.
Två månader idag.

Jag är en drömmare. Någon som diktar ihop sin verklighet och på så sätt inte är helt ensam vad som än händer. Men jag tappar bort mina ord ibland, och dröm är inte verklighet. Jag vill kunna som alla andra, ni får det att verka så lätt. Jag är delad i två, fyra och sju med motstridiga tankar som ständigt förföljer mig.
Jag vet att om jag släpper ut det nu, då finns det ingen återvändo, då kommer jag att mena det, med hela mitt hjärta.

| Hellspawned | säger:

du får ursäkta hur trubbigt det här låter, men skulle man bryta ett förhållande pga avstånd om verklig och ren kärlek fanns, obefläckad av yttre faktorer eller tidigare erfarenheter?
Katt/Lalemea säger:
jag vet inte.. allt beror nog på hur människorna i sig fungerar. Att man är obefläckad betyder inte att man plötsligt ser kärleken som något lättare på avstånd. Vissa är svartsjuka från början, andra hatar bara långdistans. Älskar man så gör man det på riktigt, och då vill man vara med personen i fråga. det är nästan ren machoshism att ha långdistans, om jag får säga det själv.. Och jag har inte någon tidigare erfarenhet av det.
| Hellspawned | säger:
Jo, det är det, Men, som jag ser det så hittar kärlek alltid en väg, om den är riktig och ren
Katt/Lalemea säger:
Om det är riktig och ren kärlek så möts den till slut på samma plats, och blir alltså inte längre långdistans. Ingen riktig kärlek vill vara långt ifrån varandra.
| Hellspawned | säger:
Min tanke i frågan bär min definition av kärlek: Att bry sig mer om den andra än om sig själv. Jag menar, det finns (dessvärre, kan jag tillägga) tvång i världen som ständigt lägger käppar i hjulen för de som älskar varann... men att hitta ett sätt att komma runt det, att klara sig igenom det, genom uppoffran, det är kärlek, enligt mig.

image7

Vi syns på stan...

Kommentarer
Ditt namn: Mathias

Naaaw.. *kramar om hårt*

2007-11-30 @ 15:40:59
URL: http://titanvinge.blogg.se

Skriv en rad eller tre:

Namn:
Lägg mig på minnet?

E-postadress: (vår hemlis)

URL/Bloggadress:
Vad tänker du på?:

<> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <> <>
Trackback
RSS 2.0