Jag hatar vanor. Verkligen Hatar dem. Hur uppenbart allting känns och hur vardagen plötsligt blir så jävla självklar. Helt ärligt så skrämmer det skiten ur mig.
Hela skoltiden fick jag höra att om du inte gör såhär som vi säger och om du inte gör det rätt - Då kommer du att misslyckas i livet. Det tog mig inte många år innan jag insåg att vi tydligen har väldigt delade åsikter om vad som är ett lyckat liv.
Jag spenderade min grundskoletid genom ständiga dagdrömmar och väntan på gymnasiet, "Då allt skulle bli så mycket bättre." Tjae, det var ju helt fel förstås. Så jag fortsatte drömma mig genom gymnasiet och längtade till...
Ja, vad fan fanns det efter gymnasiet? För mig hade tiden stått stilla, halva mitt liv hade gått ut på att följa scheman, följa regler och, enligt Dem, förbereda mig för vuxenlivet.
Jag finner det komiskt hur alla vuxna påstår att de längtar tillbaka till sin ungdom, när allt man gjorde var att gå i en labyrint som De placerat en i.


Jag spenderade min sommar med spela tv-spel nätter och dagar igenom, men jag visste att det inte var hållbart. Jag måste leva, jag får inte glömma mina egna löften. Så den första september packade jag mina väskor och drog till Oslo.
Särskilt genomtänkt var det inte, kan jag erkänna, men varje dag blev en överraskning och det är det fortfarande.
Trots att jag om tio dagar kommer tvingas tillbaka till Sverige om jag inte hittar någon ny bostad, trots att jag inte har några pengar eller någon som helst säkerhet, Så Skrattar jag.
Jag skrattar mot världen och ler mot främlingar på stan. För jag lever, äntligen. Och jag älskar det.
För några dagar sedan träffade jag en polare från gymnasiet. Trots att det bara gått ett halvår sedan studenten så hade hon i mina ögon förvandlats till en helt annan person. Hon har låtit sin naturliga hårfärg växa ut, hon går i "vuxenkläder" och hela hennes utrålning skriker av mognad. Det var längesedan jag känt mig så liten som jag gjorde nu. Hon bara skrattade när jag påpekade detta och svarade med att jag också har blivit vuxen.
Var fasen då? Kunde jag inte låta bli att tänka. Jag är visst lite efter, för jag fattar ingenting. Jag vill inte bli den vuxna stereotypen, det är ju det jag alltid försökt att undvika.

Men jag vet att många vanor sitter kvar i mig trots mina eviga försök, och även om jag inte kan bryta mig ur helt och hållet så kan jag pilla på några lösa stenar här och där. Med den här bloggen, till exempel.
I snart fem år har jag skrivit på Helgon, ibland även på Lunar, 360, QX och Playahead. Det är nu jag säger stopp och Hejdå och Vi syns på stan, för här börjar något nytt. Och jag ger faktiskt blanka fan i om ni läser det eller ej, men ni är hjärtligt välkomna om ni känner för det.
Den Fria Viljan, ni vet.