Jag har stängt av mitt liv och min existens tills vidare. Jag finns nu inte mer än som ett namn på papper eller som små ettor och nollor i ett virtuellt universum.

Jag kan jämföra mig själv med en urinoar och Mona-Lisa. Allt jag är och allt jag har är protoner och kvarker, just som människor med sina meningr och tankar som rusar fram i livet utan någon vidare tanke på "Varför".

För vad De Andra än säger, så är varenda jävel likadan, allt som behövs är ett tillräckligt starkt mikroskop.

Jag är bajs. Jag är Michelangelos David. Jag är en risig tv man slår på för att få klar bild i tio minuter. Jag är Ps3ans blueray. Jag är Du.
Skrämmande, eller hur?
För alla är vi likadana, i grunden av samma material och ämne, men hopsatta i olika ordningar. Ingen människa är mer värd än någon annan, det finns bara folk som inte förtjänar sin egen skapelse.
Jag pratar inte om kön, hudfärg eller klasstillhörighet. Om ni trodde det så känner ni mig inte alls. Jag pratar om "brottslingar", men inte tjuvar eller skattesvindlare. Jag sätter min fulla fokus på de människor som anser att deras liv är värt såpass mycket att det ger dem rätten att ta någon annans, eller förstöra någons sinne till den grad att man inte längre kan leva ett normalt liv - Det liv som alla i grunden har rätt till.
Jag kan bara sitta här och hoppas att ni förstår, för min ork räcker sig inte längre än just hit.

Jag kan inte åstadkomma under med mina texter, men jag kan hoppas att jag får er att tänka, om så bara för ett ögonblick. Jag förväntar mig inte att ni ska kommentera eller ens välja att diskutera, men jag ger er chansen.
Ämnet är öppnat, det finns här ute och du kan inte längre glömma helt, bara fortsätta blunda.