Tisdag

Idag är en av de där jobbigare dagarna. De som bara är komplikationer,komplikationer,komplikationer.
Allt känns tungt och jag har ingen som jag kan snacka med det om. Eller, det är mer jag som inte vill snacka om det. Jag hatar att visa svagheter, men alla har väl sina mindre lyckade dagar ibland...
Jag vet bara inte hur jag ska lyckas ta mig genom det här utan att falla i bitar.

Alla är upptagna med sitt och det sista jag vill är att tränga mig på eller oroa någon annan, men det finns en sak som irriterar mig något galet:

Tydligen finns det en regel som säger att så fort jag skaffat pojkvän och lyckats få lägenhet så ska jag vara världens lyckligaste människa. Jag förlorade min rätt att vara nere och ha de problemen jag faktiskt fortfarande har. Något som funnits där sedan jag var tolv år gammal gills inte längre för att "Du har pojkvän och lägenhet, du fattar inte alls hur det känns".
Och hur fan ska jag känna då?
Jag är otroligt tacksam för det jag har, något att hålla fast vid, något som håller mig över ytan. Jag kämpade för det jag har, jag tog mig hit på egen hand och jag har jobbat hårt för det.
Hade någon berättat det här för mig när jag var sjutton så hade jag skrattat ihjäl mig och sedan undrat vilken glädje de finner i att ljuga för mig.
Men att lyckas ta stapplande steg framåt är inte detsamma som att vara lycklig. Ni snackar om det som om jag fått en lobotomi och allt från förr upphört att existera. Det har det inte. Det var ingen tonårsfas, det är På Riktigt.

Vad ni säger är följande:
Om man inte klagar så har man inte några problem som ens kan jämföras med era egna.
Om man har pojkvän så upphör alla tidigare nämnda problem att existera.

Ni är förihelvete sanslösa, gå och slå er själva med något hårt.