Att bara vara lite mänsklig.

Jag har aldrig förstått mig på människor. 
Hur en enskild persons idioti kan orsaka mass-hat mot ett helt folkslag.
Men vadå, generalisering är ju bara mänskligt.

Jag blir ledsen när jag ser och hör om katastrofer som har skett tusentals oskyldiga, ibland miljoner, bara för att EN människa har dummat sig. 

Visste ni att 1942 så hade amerkianarna ett koncentrationsläger för Japaner födda i Amerika, enbart för att de hade släktingar som slogs mot dem i kriget?  Varför ska Alltid oskyldiga lida? 
Det är så i krig, och krig är bara mänskligt...?

Och Brotts-statistiken sen! Svarta män har våldtagit en vit kvinna. Därför ska alla svarta dö. Men vet du vad? Vita idioter finns det gott om också, de syns bara inte lika mycket. Lustigt egentligen.
I en diktatur bestämmer en enskild man (Jag känner inte till någon diktator som varit kvinna hittills, so fuck you) huruvida ett land ska gå i krig, ska slänga ut människor som inte är "godkända" . Det finns inte ETT ENDA LAND där ett helt folkslag förtjänar att dö.  Ingenstans.

Jag hatar, Det är inget jag döljer.  Och nej, han är inte helsvensk
Trots detta så hatar jag inte hans släkt, eller människor med samma arv.
Jag hatar Honom, och det tär på mig mer än tillräckligt.

Därför blir jag ledsen när jag ser vad som skett i världen och fortfarande gör, enbart för att inte en jävel verkar lära sig!
Så jag Hatar alla människor, och jag får, för det är bara mänskligt.

Den där, "På riktigt"

Fick en tankeställare idag, bara sådär plötsligt. Handlar om kärlek förstås, den vanligaste orsaken till problem.
Tror ni på att det finns någon som är perfekt just för dig?
Kan man gå genom livet och en dag träffa på den människan som får dig att inse att du allt som du ständigt prioriterat bort som något du egentligen inte behöver?
Jag älskar min pojkvän, men min vana trogen är jag övertygad om att det inte kommer hålla. Ni som känner mig tycker nog att jag är galen, han ÄR ju den underbaraste killen jag någonsin haft. Han är Snäll, till att börja med.

Jag är väl en obotlig romantiker antar jag, den där tjejen som ständigt drömmer om något mer. Dock är jag inte tillräckligt naiv för att inte förstå att det troligen kommer sluta med mig ensam i en lägenhet med 57 katter.
Men jag vill så gärna tro att någon dag kommer jag snubbla över någon som inte kan sova när det är fullmåne, som inte hatar när jag spelar tv-spel i timmar, någon som är lika intresserad i böcker som jag och som aldrig, Aldrig, ljuger för mig.
Ni har nog rätt, jag Är galen.

Trots att jag vet bättre så lär jag inte ändra mina vanor inom den närmaste tiden, jag känner mig själv.
Och dessutom... Drömma går ju.

Final Fantasy X Yuna och Tidus
Vi syns på Stan.

Detta är mitt liv.

Idag på jobbet insåg jag hur jag bäst kan beskriva mitt liv
Ni vet när man spelar ett tv-spel, ett klassiskt RPG, och man har just klarat ett riktigt krångligt uppdrag. Då inser du att du måste levla upp innan du ens har en chans att klara nästa del i spelet. Så du springer runt på samma plats och gör samma saker om och om igen bara för att komma vidare.
Det är där jag är nu.
Jag sitter fast på samma plats, gör samma saker varje dag av ren vana och ja, det är precis så jävla tråkigt som i spelen.
Varje dag lovar jag mig själv att skicka ut nya CV:n, men icke. Jag får ångest av tanken. Är så jävla trött på att misslyckas, liksom. Samtidigt blir mitt arbete värre och värre för varje dag som går och jag vet att jag snart inte orkar mer.

Idag hade jag ett plåstermarathon med mig själv också. Till slut såg hela min högerarm randig ut av alla påster, för av någon anledning var det bara högerarmen jag skadade. Vi börjar lagom skillat med ett papercut, går sen vidare till ett superbrännmärke på 5cm nedanför armbågen och sedan ännu ett brännmärke på handflatan.
Men idag kunde varit värre.
Vafan, jag försöker ju i alla fall, hur långt har ni kommit?  Pussys.
image27

Vi syns på stan.

Status Quo.

"Hur skulle världen se ut om alla lyckades hela tiden?
Utan såna som mig skulle inte världen gå framåt.
Nej, jag bjuder på det här så att den gråa massan slipper göra mina hjältemodiga misstag.
Men det gäller att fortsätta kampen mot bakåtsträvarna.
Och som vi alla vet; det går inte bromsa sig ur en uppförsbacke!"
-Sally Santeson-

idag är bara en sådan dag. Det känns som en insikt att jag inte har tillräckligt med pengar, ett jobb som jag hatar och som gör mig ordentligt deprimerad, tydligen för dum för att ens komma in på en jävla sminkskola och att allt, allt, som jag försöker mig på går helt åt helvete. Jag misslyckas om och om igen, snubblar på mina egna fötter.
Jag är helt enkelt jävligt trött. Kanske mest på mig själv eftersom jag är roten till mitt egna konstanta misslyckande.

Ja, jag låter deprimerad, jag ÄR deprimerad, ingen idé att förneka det uppenbara.
Men jag fortsätter vänta på min tur, jag har trots allt köat i över åtta år.

image25

Only dreams are forever.

Alexandra, det finns så mycket som jag kunde säga nu. Att det kommer ordna sig, att du kommer finna någon ny. Men jag vet ju att det blir som tomma ord. Trots detta så vill jag att du ska förstå:
Du kommer finna lyckan till slut och du förtjänar så jävla mycket mer.
Glöm aldrig det.
Jag räknar dagarna tills du kommer dyka upp, jag saknar dig som fan. Det låter nästan som att du är min älskarinna, haha, men du är en av mina bästa vänner och jag älskar dig. vad säger du, ska vi bli flator och leva med 57 katter?
Jag minns första gången vi snackade på helgon. Du skrev att vi borde hitta på något någon dag, jag svarade direkt "Vad sägs om imorgon?"
Den sommaren höll vi ihop. JAg åkte direkt fårn Finland hem til dig när du behövde mig, vi jobbade ihop och vi såg på film. När skolan började var jag hos dig en gång i veckan. Vi åt pasta och kollade på nya avsnittet av "supernatural" (Och drev dina systrar till vansinne när vi snodde datorn).
Vi var till och med sjuka tillsammans, haha.
Sen försvann du ett tag, men nu så är du tillbaka. Och snart kommer du hit.
Och det gör inget att du är ledsen, jag finns där. Nu väntar jag bara på att du ska logga in, så jag kan vara ledsen med dig. För vad har man annars vänner till?
____________________________________

Och till min pojkvän...
I love you and I miss you and I hope yo´re having fun where you are.
I don´t ever want to lose you, but I shoose not to be afraid. Experience have taught me that there´s no forever, but I promised myself to be happy for the time we get. And I will try my best to get over my social phobias, so I can act like a somewhat normal person around your friends. soon we´re moving in together too and I coluldn´t be happier.
Even though I have my moodswings you stay by my side and tell me that you love me.
And allthough pertty words are still just words, I love you for reminding me and telling me that not everything in this world is all bad. Not even me.
image17

Jämlikhet.

Jag har stängt av mitt liv och min existens tills vidare. Jag finns nu inte mer än som ett namn på papper eller som små ettor och nollor i ett virtuellt universum.

Jag kan jämföra mig själv med en urinoar och Mona-Lisa. Allt jag är och allt jag har är protoner och kvarker, just som människor med sina meningr och tankar som rusar fram i livet utan någon vidare tanke på "Varför".

För vad De Andra än säger, så är varenda jävel likadan, allt som behövs är ett tillräckligt starkt mikroskop.

Jag är bajs. Jag är Michelangelos David. Jag är en risig tv man slår på för att få klar bild i tio minuter. Jag är Ps3ans blueray. Jag är Du.
Skrämmande, eller hur?
För alla är vi likadana, i grunden av samma material och ämne, men hopsatta i olika ordningar. Ingen människa är mer värd än någon annan, det finns bara folk som inte förtjänar sin egen skapelse.
Jag pratar inte om kön, hudfärg eller klasstillhörighet. Om ni trodde det så känner ni mig inte alls. Jag pratar om "brottslingar", men inte tjuvar eller skattesvindlare. Jag sätter min fulla fokus på de människor som anser att deras liv är värt såpass mycket att det ger dem rätten att ta någon annans, eller förstöra någons sinne till den grad att man inte längre kan leva ett normalt liv - Det liv som alla i grunden har rätt till.
Jag kan bara sitta här och hoppas att ni förstår, för min ork räcker sig inte längre än just hit.

Jag kan inte åstadkomma under med mina texter, men jag kan hoppas att jag får er att tänka, om så bara för ett ögonblick. Jag förväntar mig inte att ni ska kommentera eller ens välja att diskutera, men jag ger er chansen.
Ämnet är öppnat, det finns här ute och du kan inte längre glömma helt, bara fortsätta blunda.

image12

Vi syns på stan.

Ångest & oro...

Det är måndag kväll och jag har varit lycklig idag, en liten liten stund. Det var morgonen som gladde mig. Jag satt ensam i ett kök som inte var mitt med min dator, två hundar och doften av nejlikor i apelsiner. Det var fortfarande ljust ute och jag hade inte bråttom någonstans, inget som måste göras eller några ovälkomna tankar. Jag trivdes underbart bra helt enkelt.
Det är nu på kvällen som allting vände. En konversation som ledde till annat som slutade med mig instängd i mina egna tankar. Att jag inte kommer hitta någon bostad, att jag måste sluta på mitt jobb, att jag måste åka tillbaka hem...
Vad som kommer hända då har jag ingen aning om. Kommer jag ge upp eller fortsätta kämpa? Fan vad fel allt låter.

Om jag måste tillbaka, så finns det ändå en sak till min fördel - Jag har förändrats. Jag har inte längre ångest för vilka vänner jag förlorat och inte, och varför skulle jag? Här började jag från noll, det kan jag göra igen. Er jag förut kämpade för så hårt är inte ens värda det, det vet jag nu. Och jävlar vad bra det känns. Ni kan inte komma åt mig, för ni är ingenting för mig längre. Jag skiter i er, helt enkelt.
Det är lätt avgjort vilka jag kommer träffa om jag måste tillbaka, och kanske är det lite väl ärligt att skriva dem här, men helt ärligt så skiter jag i det också. Finns du inte på listan, så finns det nog en anledning för det.
Familjen.
En självklarhet, ni visade mig en sida jag trodde att ni inte hade kvar.
Alexandra
Vi tappade bort varandra, men hitta tillbaka igen. Förhoppningsvis så håller det. I vilket fall så är det värt ett försök.
Tomas

Vem har jag annars att filosofera med? Även om jag fortfarande är försiktig med vad jag säger till dig.
Emily
Du är okej, helt enkelt. För det mesta i alla fall.
Matte
Haha ja, dig har jag i och för sig inte umgåtts med innan, men man måste ju börja någonstans, eller hur?
Alexandra2
Vi har inte heller umgåtts förut, men det vore rätt soft att börja med det också.
Micke
Behöver inte ens en förklaring, du är underbar, helt enkelt.
Rikard
Alltid. Micke och Molle, det finns inget som kan ändra på det.
Sebbe
Du må vara bitter, men du är en av mina bästa vänner.
Bea
Bara för din humor, våra minnen och dina framtida frivilliga resor till Nynäshamn. :)

Listan blev rätt kort, men whatever. Har jag glömt folk så kan det läggas till, men just nu står det stilla. De jag skiter i att lägga till är helt enkelt inte värda att kontakta längre. Vill de något så får de kämpa själva.

Det jag oroar mig över mest är Oskar.
Jag vet inte vad som kommer hända om jag måste tillbaka till Sverige, men självdestruktiv som jag är så tänker jag självklart på det värsta. Jag har alltid varit en stark motarbetare till långdistans, övertygad om att sådant aldrig håller i längden. Han säger dessutom själv att han inte sysslar med långdistans.
Jag fantiserar ihop historier om hur det skulle bli om det faktiskt höll. att han kom på besök, jag visade honom runt och presentera honom för de vännerna jag har. Sen tänker jag att det inte kommer hålla, och att det kanske är lika bra. Då kommer jag sakna, men inte behöva vänta, önska och hoppas. Eller oroa mig.
Nu tänker jag till och med att om man gjorde slut så skulle han också få ett avslut, få gå vidare, slippa tänka på eller undra om, för då skulle det vara slut och inget kan väl bättre avssluta något som en landsgräns?
Men jag vill inte vill inte vill inte förlora honom. Jag gillar honom för mycket, jag kan lika gärna erkänna det nu.

Han är enda anledningen till att jag inte har gett upp redan nu. Han är enda anledningen att pressen och ångesten inte gett mig nya sår på mina armar, helt enkelt för att jag inte vill att han ska se sådant. Kalla mig emo, men vissa mönster gå aldrig ur en.
Jag är kär helt enkelt, på gott och på ont, och jag vill inte för något i världen se honom ledsen. Han ger mig så mycket mer än jag någonsin kommer kunna ge honom, men jag försöker. Frågan är bara hur i helvete det fungerar i längden...

image9


Vi syns på stan.
(Vilken stad det nu än blir...)

KärlekKellekLove&Life

Jag har älskat många gånger.
Jag har älskat mina vänner, trots att jag har blivit sviken.
Jag har älskat hela släkten Knasflod, även om jag hatat dem ibland.
Jag har älskat på riktigt.

Att förälska sig är inte att älska, att falla är inte heller att älska, men det är en bra början.
Första gången någon sa att de älskade mig, så vet jag att det inte var sant. Han bara sa det som att det är så man ska göra när man blir tillsammans, och självklart blev jag livrädd. Men efter ett tag, då älskade jag faktiskt honom, den första riktiga kärleken, haha. Då lärde jag mig att för evigt inte är så länge ändå.

Den andra människan jag älskat sa det inte först. Det var jag som i en pikant situation råkade säga det bara sådär. Jag menade det, absolut, men jag var livrädd att han inte kände detsamma. Då lärde jag mig hur riskfyllt det är att släppa någon in på livet, hur en enda människa kan rasera ens kompletta verklighet och hur farligt det är att älska på riktigt.

Att vara kär är inte farligt, på lagom avstånd för att slippa komplikationer. Men trots alla mina medel och motgifter och egentligen ganska så sadistiska envishet, så står jag ändå här igen.
Min hjärna säger att jag ska dra mig ur, mitt hjärta säger försök, men gå inte för nära.
Det är min nyfikenhet som vinner, jag vill veta vad som händer.
Två månader idag.

Jag är en drömmare. Någon som diktar ihop sin verklighet och på så sätt inte är helt ensam vad som än händer. Men jag tappar bort mina ord ibland, och dröm är inte verklighet. Jag vill kunna som alla andra, ni får det att verka så lätt. Jag är delad i två, fyra och sju med motstridiga tankar som ständigt förföljer mig.
Jag vet att om jag släpper ut det nu, då finns det ingen återvändo, då kommer jag att mena det, med hela mitt hjärta.

| Hellspawned | säger:

du får ursäkta hur trubbigt det här låter, men skulle man bryta ett förhållande pga avstånd om verklig och ren kärlek fanns, obefläckad av yttre faktorer eller tidigare erfarenheter?
Katt/Lalemea säger:
jag vet inte.. allt beror nog på hur människorna i sig fungerar. Att man är obefläckad betyder inte att man plötsligt ser kärleken som något lättare på avstånd. Vissa är svartsjuka från början, andra hatar bara långdistans. Älskar man så gör man det på riktigt, och då vill man vara med personen i fråga. det är nästan ren machoshism att ha långdistans, om jag får säga det själv.. Och jag har inte någon tidigare erfarenhet av det.
| Hellspawned | säger:
Jo, det är det, Men, som jag ser det så hittar kärlek alltid en väg, om den är riktig och ren
Katt/Lalemea säger:
Om det är riktig och ren kärlek så möts den till slut på samma plats, och blir alltså inte längre långdistans. Ingen riktig kärlek vill vara långt ifrån varandra.
| Hellspawned | säger:
Min tanke i frågan bär min definition av kärlek: Att bry sig mer om den andra än om sig själv. Jag menar, det finns (dessvärre, kan jag tillägga) tvång i världen som ständigt lägger käppar i hjulen för de som älskar varann... men att hitta ett sätt att komma runt det, att klara sig igenom det, genom uppoffran, det är kärlek, enligt mig.

image7

Vi syns på stan...

Brevet till Förut.

Hej, hur är läget? Det var ett tag sen sist.
Klockan är mitt i natten när jag skriver och trots att jag är trött så kan jag inte sova. Istället började jag tänka på dig. Haha, knäppt jag vet, men det kan inte hjälpas. Jag saknar dig ibland.
Jag har pojkvän nu, helt sjukt egentligen. Jag som aldrig mer skulle ha någonting med killar att göra. Alexandra sa en dag att hon kommer börja hata sin pojkvän om hon fortsätter umgås med mig. Jag frågade varför och hon sa att jag får henne att hata Alla killar. Å andra sidan är det där samma tjej som tyckte att Jugge och Judde (Jude) var samma sak.
Men den här killen i alla fall, han verkar faktiskt riktigt snäll. Dessutom är han så jävla söt när han ler. Men oroa dig inte, jag håller honom på sin kant. Den här gången är det annorlunda.
Det är därför jag skriver till dig, för att saker har förändrats. Jag har flyttat nu, lämnade Huddinge och lyckades ta mig ut. Jag tog studenten, med mössa och allt. Så du hade fel hela tiden och jag vill att du ska veta det. Även om allting fortfarande är svårt, så försöker jag, gång på gång.

Vi var en annan tid, ett annat liv. Jag vet inte var du finns nu, kan inte ens minnas när det var du försvann.
Du visste så mycket, var så säker på hur världen fungerade. utan dig så känns det ganska tomt, men det blir väl så, antar jag. Jag minns hur du var så arg på alla människor, på allt och alla. Jag blev också arg, du hade den effekten på mig. Jag minns hur jag trodde jag inte kunde existera utan dig. Du gjorde mig arg, smart och modig. Du fick mig att stå upp för mig själv... Jag var Du.
Jag finns även utan dig, det har jag lärt mig nu, och mycket som du lärde mig har jag kvar. Jag kan fortfarande klippa till när en kille kallar mig hora, jag vågar göra sådant jag innan trodde var omöjligt.
Men ilskan, den har runnit av mig nu. Världen är fortfarande lika fel, men jag orkar inte vara arg längre, blir bara ledsen när jag ser mig omkring.

Du slutade aldrig skrika, du vek dig aldrig en tum för någon annan, du skrattade åt normaliteter och hånade människor för deras drömmar och vardag. Du slutade aldrig att hata. Jag ville inte ha det så, jag ville kunna älska, lita på och se det vackra i det triviala.
Jag kom ikapp dig till slut och insåg plötsligt hur liten du var. Jag kunde böja på huvudet och studera dig medan du bara stod där. Sakta plockade jag bort den där masken som du gömt dig bakom alla år, bara för att se...

Jag minns allting nu.
Det var inte du som försvann, utan jag som lämnade dig bakom mig.

image3

Att bryta sina mönster.

Jag hatar vanor. Verkligen Hatar dem. Hur uppenbart allting känns och hur vardagen plötsligt blir så jävla självklar. Helt ärligt så skrämmer det skiten ur mig.
Hela skoltiden fick jag höra att om du inte gör såhär som vi säger och om du inte gör det rätt - Då kommer du att misslyckas i livet. Det tog mig inte många år innan jag insåg att vi tydligen har väldigt delade åsikter om vad som är ett lyckat liv.
Jag spenderade min grundskoletid genom ständiga dagdrömmar och väntan på gymnasiet, "Då allt skulle bli så mycket bättre." Tjae, det var ju helt fel förstås. Så jag fortsatte drömma mig genom gymnasiet och längtade till...
Ja, vad fan fanns det efter gymnasiet? För mig hade tiden stått stilla, halva mitt liv hade gått ut på att följa scheman, följa regler och, enligt Dem, förbereda mig för vuxenlivet.
Jag finner det komiskt hur alla vuxna påstår att de längtar tillbaka till sin ungdom, när allt man gjorde var att gå i en labyrint som De placerat en i.

För mig började Livet när skolan slutade. Studenten var ett hopp över fängelsemuren och att Äntligen få tänka själv. Därför blev det en smärre chock för mig när mina vänner börjar prata om att skaffa stadigt jobb, bostad och barn. "Nu får du inte leka mer, förstår du inte att du är vuxen?"

image3

Jag spenderade min sommar med spela tv-spel nätter och dagar igenom, men jag visste att det inte var hållbart. Jag måste leva, jag får inte glömma mina egna löften. Så den första september packade jag mina väskor och drog till Oslo.
Särskilt genomtänkt var det inte, kan jag erkänna, men varje dag blev en överraskning och det är det fortfarande.
Trots att jag om tio dagar kommer tvingas tillbaka till Sverige om jag inte hittar någon ny bostad, trots att jag inte har några pengar eller någon som helst säkerhet, Så Skrattar jag.
Jag skrattar mot världen och ler mot främlingar på stan. För jag lever, äntligen. Och jag älskar det.
För några dagar sedan träffade jag en polare från gymnasiet. Trots att det bara gått ett halvår sedan studenten så hade hon i mina ögon förvandlats till en helt annan person. Hon har låtit sin naturliga hårfärg växa ut, hon går i "vuxenkläder" och hela hennes utrålning skriker av mognad. Det var längesedan jag känt mig så liten som jag gjorde nu. Hon bara skrattade när jag påpekade detta och svarade med att jag också har blivit vuxen.
Var fasen då? Kunde jag inte låta bli att tänka. Jag är visst lite efter, för jag fattar ingenting. Jag vill inte bli den vuxna stereotypen, det är ju det jag alltid försökt att undvika.

Men jag vet att många vanor sitter kvar i mig trots mina eviga försök, och även om jag inte kan bryta mig ur helt och hållet så kan jag pilla på några lösa stenar här och där. Med den här bloggen, till exempel.
I snart fem år har jag skrivit på Helgon, ibland även på Lunar, 360, QX och Playahead. Det är nu jag säger stopp och Hejdå och Vi syns på stan, för här börjar något nytt. Och jag ger faktiskt blanka fan i om ni läser det eller ej, men ni är hjärtligt välkomna om ni känner för det.
Den Fria Viljan, ni vet.

Nyare inlägg
RSS 2.0