Brevet till Förut.
Hej, hur är läget? Det var ett tag sen sist.
Klockan är mitt i natten när jag skriver och trots att jag är trött så kan jag inte sova. Istället började jag tänka på dig. Haha, knäppt jag vet, men det kan inte hjälpas. Jag saknar dig ibland.
Jag har pojkvän nu, helt sjukt egentligen. Jag som aldrig mer skulle ha någonting med killar att göra. Alexandra sa en dag att hon kommer börja hata sin pojkvän om hon fortsätter umgås med mig. Jag frågade varför och hon sa att jag får henne att hata Alla killar. Å andra sidan är det där samma tjej som tyckte att Jugge och Judde (Jude) var samma sak.
Men den här killen i alla fall, han verkar faktiskt riktigt snäll. Dessutom är han så jävla söt när han ler. Men oroa dig inte, jag håller honom på sin kant. Den här gången är det annorlunda.
Det är därför jag skriver till dig, för att saker har förändrats. Jag har flyttat nu, lämnade Huddinge och lyckades ta mig ut. Jag tog studenten, med mössa och allt. Så du hade fel hela tiden och jag vill att du ska veta det. Även om allting fortfarande är svårt, så försöker jag, gång på gång.
Vi var en annan tid, ett annat liv. Jag vet inte var du finns nu, kan inte ens minnas när det var du försvann.
Du visste så mycket, var så säker på hur världen fungerade. utan dig så känns det ganska tomt, men det blir väl så, antar jag. Jag minns hur du var så arg på alla människor, på allt och alla. Jag blev också arg, du hade den effekten på mig. Jag minns hur jag trodde jag inte kunde existera utan dig. Du gjorde mig arg, smart och modig. Du fick mig att stå upp för mig själv... Jag var Du.
Jag finns även utan dig, det har jag lärt mig nu, och mycket som du lärde mig har jag kvar. Jag kan fortfarande klippa till när en kille kallar mig hora, jag vågar göra sådant jag innan trodde var omöjligt.
Men ilskan, den har runnit av mig nu. Världen är fortfarande lika fel, men jag orkar inte vara arg längre, blir bara ledsen när jag ser mig omkring.
Du slutade aldrig skrika, du vek dig aldrig en tum för någon annan, du skrattade åt normaliteter och hånade människor för deras drömmar och vardag. Du slutade aldrig att hata. Jag ville inte ha det så, jag ville kunna älska, lita på och se det vackra i det triviala.
Jag kom ikapp dig till slut och insåg plötsligt hur liten du var. Jag kunde böja på huvudet och studera dig medan du bara stod där. Sakta plockade jag bort den där masken som du gömt dig bakom alla år, bara för att se...
Jag minns allting nu.
Det var inte du som försvann, utan jag som lämnade dig bakom mig.
Klockan är mitt i natten när jag skriver och trots att jag är trött så kan jag inte sova. Istället började jag tänka på dig. Haha, knäppt jag vet, men det kan inte hjälpas. Jag saknar dig ibland.
Jag har pojkvän nu, helt sjukt egentligen. Jag som aldrig mer skulle ha någonting med killar att göra. Alexandra sa en dag att hon kommer börja hata sin pojkvän om hon fortsätter umgås med mig. Jag frågade varför och hon sa att jag får henne att hata Alla killar. Å andra sidan är det där samma tjej som tyckte att Jugge och Judde (Jude) var samma sak.
Men den här killen i alla fall, han verkar faktiskt riktigt snäll. Dessutom är han så jävla söt när han ler. Men oroa dig inte, jag håller honom på sin kant. Den här gången är det annorlunda.
Det är därför jag skriver till dig, för att saker har förändrats. Jag har flyttat nu, lämnade Huddinge och lyckades ta mig ut. Jag tog studenten, med mössa och allt. Så du hade fel hela tiden och jag vill att du ska veta det. Även om allting fortfarande är svårt, så försöker jag, gång på gång.
Vi var en annan tid, ett annat liv. Jag vet inte var du finns nu, kan inte ens minnas när det var du försvann.
Du visste så mycket, var så säker på hur världen fungerade. utan dig så känns det ganska tomt, men det blir väl så, antar jag. Jag minns hur du var så arg på alla människor, på allt och alla. Jag blev också arg, du hade den effekten på mig. Jag minns hur jag trodde jag inte kunde existera utan dig. Du gjorde mig arg, smart och modig. Du fick mig att stå upp för mig själv... Jag var Du.
Jag finns även utan dig, det har jag lärt mig nu, och mycket som du lärde mig har jag kvar. Jag kan fortfarande klippa till när en kille kallar mig hora, jag vågar göra sådant jag innan trodde var omöjligt.
Men ilskan, den har runnit av mig nu. Världen är fortfarande lika fel, men jag orkar inte vara arg längre, blir bara ledsen när jag ser mig omkring.
Du slutade aldrig skrika, du vek dig aldrig en tum för någon annan, du skrattade åt normaliteter och hånade människor för deras drömmar och vardag. Du slutade aldrig att hata. Jag ville inte ha det så, jag ville kunna älska, lita på och se det vackra i det triviala.
Jag kom ikapp dig till slut och insåg plötsligt hur liten du var. Jag kunde böja på huvudet och studera dig medan du bara stod där. Sakta plockade jag bort den där masken som du gömt dig bakom alla år, bara för att se...
Jag minns allting nu.
Det var inte du som försvann, utan jag som lämnade dig bakom mig.
Kommentarer
Ditt namn: Dhevil
Haha, Jugge judde..
Samma jävla skit xD
Trackback
